Evidensbaserat Socialt Arbete

I Socionomen 1:2008 sidan 40 har en docent ifrån Malmö skrivit att socialhögskolorna numera lägger stor vikt i att lärarna är disputerade, och att det är mängden producerat pappersarbete som är viktigare än att de har någon praktisk erfarenhet av det sociala arbetet. Det läggs också mer energi på att studenterna ska komma in i forskarrollen fort så att de också kan börja producera rapporter.

Idag på föreläsningen (I just vetenskapsteori och forskningsmetodik i socialt arbete) fick vi reda på att det sociala arbetet ska vara evidensbaserat, dvs. att det ska vara vetenskapligt bevisbart. Detta öppnade en del frågor för min del. Ska man verkligen objektifiera människor? Visst det görs väl hela tiden. Kvinnor blir "sexobjekt" t.ex. men tar de någon egentlig skada av det (förutom av de low-life till män som gör om blickar till handling)? Att objektifiera t.ex. en missbrukare gör ju att man kan komma att behandla alla lika. Det är väl inte fel tänker du... Men jo till viss del är det faktiskt det. Alla missbrukare är inte på samma sätt. De kommer från olika sorters bakgrund, vissa har hamnat i fel gäng och nu inte kan ta sig ur det.

Vad jag menar med detta är att finns det ingen forskning i alla människor och alla behandlingsmetoder kommer en hel grupp med människor hamna utanför. För det är så att vissa behandlingsmetoder passar för en del och vissa passar andra, men kommer då en tredje och det inte finns några studier på detta kommer kanske inte den få den hjälp han behöver. Ska det vara så?